Min mormor är 87 år och morfar 92 år. Jag träffade dem nästan varenda dag hela min uppväxt så det är väldigt ledsamt att se att de blivit så gamla och bräckliga. Men jag är förstås glad att de fortfarande lever om än nästan på nåder och att jag har så mycket minnen från/med dem.Min morfar hade det lite trist för några år sedan och började att måla dalahästar med en skakig hand. Han grymtade om att jag skulle kunna måla dem finare men fortsatte ändå att måla. Alla i släkten har nog ett gäng av dessa nu. De har blivit lite luggslitna efter att S lekt med dem men jag älskar dem och de kommer att få stå framme så länge de håller ihop.
2 kommentarer:
hej :) Förlåt att jag smiter in gm dig men jag tror att bloggen "life is too short not to be happy" är en blogg du vet om. Personen bakom den bloggen träffade jag på ett plan till GC häromdagen ;) Försöker kommentera hos henne men hon har lagt in funktion som gör det hopplöst att få igenom en kommentar ... och det är så synd för jag ville säga hej :)
Jag förstår att de är kära minnen och så får de stå på ett VIrrvarr bord oxå ;).Great!Ha en skön kväll
Skicka en kommentar